They don't know how long it takes, waiting for a love like this...

4 DAGAR KVAR. Jag freakar. Jag grater. Jag har en konstig känsla i hela kroppen. Hur gick detta till? Jag fragar mig det hela tiden. Vart tog tiden vägen? Samtidigt som jag nu önskar att varje stund kan vara förevigt.
Det blev en konstig helg, som vart helt annorlunda än vad jag och Benjamin planerat. Men med hjälp av honom och hans gulliga familj gick det väl bra tillslut. Hoppas jag.
Manga tårar blev det. Manga kramar. Manga kyssar. Manga fina ord. Inte för att det var sista gangen vi ses. Bara sista helgen innan jag aker.
Men jag tror pa oss. Vi tror pa oss. Ingen av oss vill förlora den andra, sa da maste det ju funka? Vi pratade om allt, det vi är rädda för, det vi ser fram emot. Vara känslor för varandra. Och nanstans har jag en känsla av, att även om vi kommer befinna oss i helt olika länder, sa kommer det funka.
Tro, hopp, kärlek - det är väl det som behövs?


Det här blir nog det sista inlägget fran mig. I veckan kommer jag inte ha nagon tid, med all packning och allt som jag kommer behöva fixa inför resan. Om en vecka är jag tillbaka i Sverige igen. Vi ses där istället!

Puss! <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0