Pauline's krypin

Hallåhallåhallå!

Tycker att det passar men ett lite gladare inlägg än förra! Det har lugnat ner sig på skolan och gått tillbaka till normalt. Jag har haft en bra vecka, mitt humör har varit på topp, förutom i torsdags. Och vad kan anledningen vara??
Söndags kväll fick jag ett oväntat och glatt samtal från pappa! Blev jag jätteglad för! Och i måndags var det EXAKT ETT HALVÅR sen jag anlände på flygplatsen i Gèneve! Är det inte stört att 6 månader passerat förbi sådär? Hur känns det för er där hemma? För mig känns det ju stort! Jag har inte sett, rört och med vissa inte ens pratat på ett halvår! Det blir ju så, att man glömmer bort att jag faktiskt har ett annat liv i Sverige. Jag vill inte åka hem, men jag vet att jag kommer vara tvungen att göra. Jag tror jag har ett datum nu, när jag kommer hem! Den 5:e juli! Herregud.. det är alldeles för kort tid kvar, samtidigt som jag knappt kan vänta till att få se er alla igen! Men nu är man på nåt sätt fast mellan två olika liv. Jag måste tillbaka, men egentligen vill jag bara ta hela familjen och en bunt med kompisar, och sedan fortsätta livet i Schweiz! Skulle vara den bästa lösningar av alla!
  I torsdags började jag på en ny kurs på mitt gym, hittills har jag ju bara kunnat göra styrka, men nu har min fot blivit bra, så nu kan jag börja på dans! Såååå roligt, det gjorde min annars pissiga dag! Så struntar i att jag kommer hem en timma senare än vanligt, såå värt det! Sen ska jag och Benjamin snart börja på en salsa-kurs i mitten av mars! Ser fram emot att få lära mig lite pardans för en gångs skull!

Igår kväll var mina värdföräldrar borta, kom hem i eftermiddags. Så hela förmiddagen städade jag och mina värdsystrar huset! Har aldrig sett mitt rum så här rent! Skönt i alla fall! Ikväll ska jag sticka ut med gamla gänget so jag umgicks mycket med i början. Har varit upptagen på annat, eller för trött för att gå ut de senaste månaderna. Så hoppas på att det blir roligt i alla fall!



Bjuder på en bild från skidveckan med skolan!

Puss på er, ha en fin kväll!

Marddrömsresan.
Över 200 elever, flera lärare och skidlärare, skidor, stora bagage och alla på bra humör och laddade till tusen för en veckas skidläger med alla andraårare på skolan. Hotellet var bokat, och jag delade rum med fem andra underbara tjejer från min klass och från parallellklassen. Vi var ovanför molen, där himlen var klart blå hela dagarna och solen sken så att det brände. En aning för lite snö, men ändå tillräckligt, så att det räckte till bra skidåking. Mysigt hotel med pool, jacuzzi, bastu, turkisk bastu, buffé till middag.  Totalt var vi nio klasser som anlände på måndag morgon i Leysin för att stanna till fredag. Trodde vi. Ingen hade en enda tanke på att resan skulle sluta med att en klass skulle bli en person färre på torsdagen.
Så detta är vad som avslutar allting:
Torsdag morgon vaknade jag som vanligt, efter att ha sovit otroligt gott, så var utvilad och taggad på en sista lång skiddag. När vi sitter vid frukosten ser vi en ambulanshelikopter landa en bit bortanför hotellet, så ingen kunde väl tro att det kunde vara till oss! Alla var fortfarande positiva till sista dagen, då vi på kvällen skulle åka upp på berget, äta en fondue tillsammans och sedan disko! När vi ska upp till rummet säger lärare åt oss att vi ska samlas igen vid nio-tiden. Så vi byter om, och kommer dit. I vanliga fall brukade det vara massa prat och skratt, men nu var alla de 200 eleverna knäpptysta, förutom de som satt och grät. Det visade sig att en tjej från den schweizer-tysktalande delen av skolan fått en hjärtattack under morgonen. Under en timma hade de försökt rädda hennes liv, och hon fördes till sjukhuset. Lärarna sa att läget ändå var stabilt, när det i själva verket redan var försent. Vi fortsatte skiddagen, för att sedan återvända till hotellet vid halv fyra, och ta emot nyheterna att tjejen dött under morgonen. Man hade gjort allt man kunnat, men det gick inte att rädda henne. Tjejen var sjuk sedan innan, och hade tidigare haft problem, men den här gången var den sista.

Självklart kunde vi ju inte fortsätta lägret där. Vi fick ringa till våra föräldrar och säga att vi anlände redan på kvällen. Jag kände inte tejen som dog, men det är i alla fall någon som man ser i skolan varje dag, och nu kommer hon aldrig mer dit. Och värst är det ju för familjen, som inte ens fick se henne en sista gång, eller vara vid hennes sida innan hon dog. OCh alla hennes vänner. Det är så otroligt sorgligt. Jag  vet hur det är att mista en vän, och man läker inte det i första hand. Alla på hela skolan är helt förstörda.
Skolan har i alla fall hanterat det väldigt bra. Tog en dag idag för att berätta mer, låta oss lugna ner oss och sörja tillsammans. Prata och fråga och så, och skriva ett stort pappersark med hälsningar som ska ges till familjen.

Det har varit så mycket dödsfall på sistone. Både i Sverige, men framförallt här i veckan! I skogen i min by, där jag brukar ta mina lugna morgonpromenader, senast i helgen, tog en man livet av sig i helgen. En man som värdfamiljen känner genom kyrkan dog i förrgår, och han har jag också sett i kyrkan nr jag följt med familjen. Nu den här tjejen. Vem blir nästa? Men jag antar att det här är livet. Sorgligt men sant.