Pauline's krypin

Sitter och tänker lite, så det här blir ett lite annorlunda inlägg mot de flesta andra som jag alltid lägger upp. Tänkte skriva lite och självförtroende och självkänsla. För på nåt sätt känns det som att det är ett viktigt ämne att ta upp i den värld vi lever i. Jag vet att det finns så många där ute som liksom sitter nere på bottnen när det gäller självförtroende, och som tror att hoppet är ute och att det inte finns någon chans att ta sig upp till ytan.

  Ibland när jag sitter och pratar med kompisar, kan de ibland lägga huvudet på sned, titta på mig och säga: "Pauline, du fullkomligt strålar ju! Hur gör du? Var får du all självkänsla ifrån?"
  Jag tycker det är rätt lustigt. Jag? Strålar?! Men när jag tänker efter så tror jag faktiskt att det är sant det dom säger, även om jag aldrig trodde att det skulle hända en gång i tiden.
  Jag har inte alls alltid haft något bra självförtroende. Jag har stått framför spegeln och gråtit i timmar för att jag hatat det jag sett,  jag har stått och sett på medan alla andra haft roligt. Jag har fått tagit massa skit. Vissa kvällar kunde jag ligga och önska att jag inte skulle vakna morgonen därpå. Jag ville allvarligt talat dö. Det kändes inte som att jag hade någonting att leva för.
  Men helt plötsligt en dag, jag minns den fortfarande, så vaknade jag och insåg att jag inte kunde hålla på som jag gjorde. Ingenting kommer att bli bättre av att täppa i jord. 
  Det hade känts som att hoppet var totalt borta, att jag satt nere, fastkedjad på en lerig botten, och att jag inte kunde ta mig upp.
  Men så vände det. Varför var jag så negativ och deppig? Det är klart, allt jag hade varit med om gav ju sina konsekvenser, och det finns fortfarande många ärr kvar, men jag tror att det är det som har gjort mig till den jag är idag.
  Jag började se positivt på allt, jag försökte ta åt mig av allt bra jag hörde, jag började dagen med ett leende på läpparna istället för att dra täcket över huvudet.
Jag insåg att jag inte kunde jämföra mig med alla andra, och det är därifrån mitt motto kommer: "Du är du och jag är jag."  Jag tycker det är så himla sant! Ni har säkert hört det från många andra, men jag säger det jag med: Vi är alla olika, men vi är alla unika. Hur skulle världen se ut om alla var likadana? Jo, dötrist!! 
  Jag var aldrig som "alla andra". Jag gick inte i samma spår som dom, men det var för att jag inte ville det. Jag valde att göra andra saker, att ha på mig andra kläder... Jag valde helt enkelt en annan väg. Jag har fått ta en del skit för det, men jag bryr mig inte.

  Så, för att komma till saken: Jämför dig inte med alla andra. Kliv upp på morronen, titta dig i spegeln där du står med håret åt alla håll och ett sömndrucket ansiktsuttryck och tänk: "Fy fan vad snygg jag är". Du måste våga stå för dig själv och för den underbara människa du är. Sluta bry dig om vad alla andra ska tycka. Gå din egen väg, jag lovar, förr eller senare så kommer du märka hur mycket det faktiskt uppskattas! Vill du ha den där tröjan som sticker ut en aning mer, ta på dig den! Ser du att folk kollar, ja, det är väl aldrig fel med lite extra uppmärksamhet? Får du en spydig kommentar gäller det bara att tackla den rätt. Visa vem som är mogen, svara personen med ett leende i stället för att vara spydig och lika omogen själv tillbaka. Du kan ju gissa vem som blir vinnaren, eller hur?
Våga tro på dig själv, och var inte rädd för att vara ditt galna jag, för vem vill umgås med någon som låtsas vara någon annan? Live your life!

Såklart att vi alla har våra dagar när vi inte är på våra mest strålande humör, men glöm inte bort att ta in allt  positivt. Det kan vara att solen skiner, någon skickade ett sms till dig, du fick ett leende från någon vid cykelstället, någon sa hej till dig... Ni kan säkert komma på saker bara ni ser er omkring med lite öppnare ögon.

Men självförtroende behöver inte vara att älska sig själv, men det gäller att förstå att man är den man är, och dom andra är dom. Sluta tänka på utseendet, utan fokusera på insidan, för faktiskt, så är det den som ger ens utstrålning! Den lyser liksom igenom skalet. Är du stakr och vågar stå för dig själv så syns det.
Våga gå fram till den där personen som alltid sitter ensam på rasten, de som inte gör det är förmodligen för fega för att göra det själva.

Så vakna i morron med ett leende och känn dig som den finaste människan i världen! Hoppas det här inlägget gav alla er alla något att tänka på! Låt ingenting trycka ner er!