Pauline's krypin

Vännen, du var alltid den som log.
Alltid den som kom med lösningar när nånting var fel.
Den som nästan var för snäll. Brydde dig jämt.
Så välvillig mot alla, aldrig dum.
Jag säger inte att jag kände dig extremt bra, men i alla fall
tillräckligt för att jag visste att du var en fin männsika, och du var
omtyckt av många.
Fanns ingen som inte gillade dig.

Jag förstår inte att det hände dig. Att du tog ett sådant beslut.
Allting var som vanligt sist när vi satt och pratade innan lovet.
Fan! Det gräver i mig att jag inte fick veta att du mådde som du gjorde, och jag
hoppas att det ska visa sig att det var en olycka.

Jag kommer aldrig mer få se dig. Kommer aldrig få sitta brevid dig på franskan igen.
Never again.
Att jag inte fattade det i förväg.
Men jag såg dig aldrig utan ett leende.
Men vem visste vad du bar på? Allting kanske inte var så ljust som det verkade?
Kanske var det en varning till oss alla?
Frågorna snurrar i mitt huvud.

Men en sak jag hoppas för dig är att du är lycklig där du är nu.
Det är allt jag vill.

Du kommer alltid vara saknad Linda, och kommer aldrig
glömma tiden med dig ♥