Pauline's krypin

Marddrömsresan.
Över 200 elever, flera lärare och skidlärare, skidor, stora bagage och alla på bra humör och laddade till tusen för en veckas skidläger med alla andraårare på skolan. Hotellet var bokat, och jag delade rum med fem andra underbara tjejer från min klass och från parallellklassen. Vi var ovanför molen, där himlen var klart blå hela dagarna och solen sken så att det brände. En aning för lite snö, men ändå tillräckligt, så att det räckte till bra skidåking. Mysigt hotel med pool, jacuzzi, bastu, turkisk bastu, buffé till middag.  Totalt var vi nio klasser som anlände på måndag morgon i Leysin för att stanna till fredag. Trodde vi. Ingen hade en enda tanke på att resan skulle sluta med att en klass skulle bli en person färre på torsdagen.
Så detta är vad som avslutar allting:
Torsdag morgon vaknade jag som vanligt, efter att ha sovit otroligt gott, så var utvilad och taggad på en sista lång skiddag. När vi sitter vid frukosten ser vi en ambulanshelikopter landa en bit bortanför hotellet, så ingen kunde väl tro att det kunde vara till oss! Alla var fortfarande positiva till sista dagen, då vi på kvällen skulle åka upp på berget, äta en fondue tillsammans och sedan disko! När vi ska upp till rummet säger lärare åt oss att vi ska samlas igen vid nio-tiden. Så vi byter om, och kommer dit. I vanliga fall brukade det vara massa prat och skratt, men nu var alla de 200 eleverna knäpptysta, förutom de som satt och grät. Det visade sig att en tjej från den schweizer-tysktalande delen av skolan fått en hjärtattack under morgonen. Under en timma hade de försökt rädda hennes liv, och hon fördes till sjukhuset. Lärarna sa att läget ändå var stabilt, när det i själva verket redan var försent. Vi fortsatte skiddagen, för att sedan återvända till hotellet vid halv fyra, och ta emot nyheterna att tjejen dött under morgonen. Man hade gjort allt man kunnat, men det gick inte att rädda henne. Tjejen var sjuk sedan innan, och hade tidigare haft problem, men den här gången var den sista.

Självklart kunde vi ju inte fortsätta lägret där. Vi fick ringa till våra föräldrar och säga att vi anlände redan på kvällen. Jag kände inte tejen som dog, men det är i alla fall någon som man ser i skolan varje dag, och nu kommer hon aldrig mer dit. Och värst är det ju för familjen, som inte ens fick se henne en sista gång, eller vara vid hennes sida innan hon dog. OCh alla hennes vänner. Det är så otroligt sorgligt. Jag  vet hur det är att mista en vän, och man läker inte det i första hand. Alla på hela skolan är helt förstörda.
Skolan har i alla fall hanterat det väldigt bra. Tog en dag idag för att berätta mer, låta oss lugna ner oss och sörja tillsammans. Prata och fråga och så, och skriva ett stort pappersark med hälsningar som ska ges till familjen.

Det har varit så mycket dödsfall på sistone. Både i Sverige, men framförallt här i veckan! I skogen i min by, där jag brukar ta mina lugna morgonpromenader, senast i helgen, tog en man livet av sig i helgen. En man som värdfamiljen känner genom kyrkan dog i förrgår, och han har jag också sett i kyrkan nr jag följt med familjen. Nu den här tjejen. Vem blir nästa? Men jag antar att det här är livet. Sorgligt men sant.